Det började redan på lördagen med att slemproppen gick. Det första tecknet på att nu är förlossningen nära! Om man skulle lita på det som fanns att läsa på nätet. Vilket jag självklart gjorde ;)
Enligt dom flesta sidor så sätter det vanligen igång inom 1-7 dagar efter att proppen släppt. Men dagarna gick och ingenting speciellt hände, hade lite förvärkar som inte var något att lita på.
Sedan på tisdagen så började dom komma regelbundet. Låg hela natten och klockade värkarna, som mest var det ca 5-6 minuter mellan varje. Fast dom gjorde aldrig ont. Det fortsatte hela onsdagen och vid 1-tiden så åkte vi in efter att ha pratat med personalen så dom fick göra en koll.
Självklart så hade ju värkarna försvunnit när dom skulle kolla CTG-kurvan och hade öppnat mig 1 ynka centimeter...Men eftersom jag hade haft förvärkar så länge så fick jag sömnmedel, morfin och bricanyl för att sedan spendera natten där.
Nästa dag (torsdag) innan jag skulle åka hem, så hade jag öppnat mig 3 centimeter! :) Nu var det ju verkligen på gång!
Åkte hem och var fortfarande dåsig efter morfinet så la mig och somnade i soffan. Inga speciella känningar av några värkar än.
Mamma kom och höll mig sällskap under eftermiddagen när Andreas jobbade. Nu började dom kännas lite mer och kom regelbundet med ca 6-8 minuter mellan. Försökte tänka på andningen och värmde en vetekudde och la bakom ryggen.
Värkarna var under kontrol hela dagen och mot senkvällen men sen på natten, då jäklar satte det igång ordentligt! Det jag haft tidigare kunde knappast kallas värkar om man jämförde med vad man hade nu!
Vandrade runt i huset och andades för fullt. Ställde mig ett tag i duschen, det hjälpte faktiskt riktigt bra.
Sedan klockan 2.20 så ringde jag till förlossningen, men där var det knökafullt! Var det så att vi ville åka in så var det bara att tuffa iväg till Skellefteå. Det kändes inte så lockande att sitta en timme i bilen med dom värkar som jag hade nu så det var bara att vackert stanna hemma.
Fick rådet att ställa mig i duschen igen, vilket jag gjorde. Stod där sammanlagt i tre timmar nästan i sträck. Även denna gång så hjälpte det och gjorde så man stod ut ytterligare ett tag.
Ringde ingen vid 4-tiden, samma svar igen. Fortfarande fullt. Så tillbaka till duschen...
Sedan ÄNTLIGEN klockan 6 så fick vi komma in! Bilenfärden dit var inte den bekvämaste jag varit med om, tur att vi bara bor 10 minuter bort.
När vi kom fram så var samma procedur igen, kolla kurven och hjärtljuden. När barnmorskan undersökte mig så trodde jag knappt mina öron när hon sa att jag var öppen 7 centimeter! Låg just och tänkte att "dom skickar säkert hem oss igen". Men icket :)
Var en jättetrevlig barnmorska (samma som hade tagit emot oss när jag fick stanna kvar över natten) som visade oss till ett rum och sa att "den här salen har jag sparat till er!"
Tyvärr så skulle hon just avsluta sitt pass men vi fick en annan trevlig bm som visade hur jag skulle andas i lustgasmasken. Den hjälpte från början men efter en stund så började jag bara att må illa så då sket jag i den och fokuserade på att andas istället.
När vi legat där ett stund så kom det in en bm-studerande som hette Hanna. Hon var helt otrolig under hela förlossningen! Guld värd! Hon var med oss hela dagen, hjälpte mig att andas rätt och uppmuntrade oss när det började kännas som att det aldrig skulle ta slut!
Hon lämnade sällan rummet och när hon gjorde det så ringde jag tillbaka henne på en gång! Bara att hon fanns i rummet gjorde att jag kände mig lugnare.
Nu så här i efterhand så tror jag att stackarn inte fick något att äta på hela dagen...
Tiden gick och Ante försökte få i mig vätska och en piggelin men jag hade ju inte tid att dricka och äta! Hade lite annat att fokusera på....
Tänkte att det var då sega sista 3 centimetrar! Men sen, ca 13.50 så var det äntligen dags att få vara lite aktiv och krysta.
Konstigt nog så var det som att all smärta jag känt det senaste dygnet var som bortblåst. Krystvärkarna gjorde inte alls ont och kände mig hur lugn som helst. Kanske var det alla avsnitt av Förlossningskliniken som förberett mig på hur jag skulle göra..
Vilket jag även sa till barnmorskan och Hanna ;)
Fredagen den 18 september klockan 14.22 så fick jag min lille guldklimp på bröstet. Känslan när han var ute är helt obeskrivlig. All smärta, tankar om att ska det här aldrig ta slut, rädsla för att brista och behöva sys var som bortblåsta!
Det enda som existerade var att äntligen få se honom, krabaten som legat i min mage i 9 månader. Som sparkat, hickat, använt min blåsa som studsboll och som haft min högra njure som stjärtkudde ;)
En stor lättnad när bm sa att allt såg bara bra ut, hade inte brustit något alls! Vilket tydligen var ovanligt för förstagångsföderskor.
Ante fick klippa navelsträngen, vilket han stolt gjorde!
När allt började lugna ner sig lite runt omkring oss, så pumpade fortfarande adrenalinet för fullt i min kropp! Kände mig hur pigg som helst, tänkte att det var inte så farligt som jag trott ändå! Men såg i kors ett bra tag ;)
Harry vägde 2515 gram och var 48 cm lång.
...men vet inte riktigt om det uppskattas...
